har ingen ork till något. 

helt tom. vet inte vad jag gör. jag bryr mej inte vad som händer. mitt liv är slut. min stjäl har dratt iväg och tog med sig min lycka..

de bara går åt skogen alltihop.. socialen, själv,ordsbenägen, deppresion, panikångest och en jävla massa.

jag har försökt igen. ...

jag åker in på behandlingshem i april, därför jag inte svarar på kommentarer då.

ha de bra alla där ute, gör inget som jag hade gjort'!

gooodbye freedom 

Moonlight on the sky.

I tried to take it away.

but the mist was to high.

i could not stay

and live that way

i could never fade it away

how hard i tried

how many rivers i cried

it's too much mist on my way

i can't take it away.

it's too much for me to stay

and live this way.

....

 Hej.. kom hem för ca 3 timmarsen.

jag har gjort det igen. jag försökte igen.

MEn det blev ambulans på plats igen MOT min vilja..

Fan folk som jobbar där känner mej nu, riktig stamkund nu ju;) men iaf..

När jag kom in på akuten så tryckte dom ner en slang i halsen på mej!

FYFAN vad äckligt det var!! Den skulle suga ur allt jag hade i magen. o sen spruta ner kol.. riktigt obehagligt.

Så oehagligt så att jag spydde automatiskt rakt på dom som höll fast mej, rätt åt dom! dom va riktigt hemska!

Jag la uppkopplad i maskin igen, i ungefär 13 timmar. blodprov typ 9 gånger! blää. psyket var meddelad av att jag skulle bli inlagd hos dom,

och dom hade fixat så dom kunde hämta mej.. först va de sådär..Men nej.. jag vägra i sista sekund. kan inte va inlåst. får panik.

jag ville bara hem till  min säng.. ^^

 nu sitter jag här på sängen. trött som fan.

orkar inte göra mer..

så trött på mej själv nu...

Vad jag minns av Onsdagskvällen är suddigt.

Jag satt i min ensamhet, längst in på mitt rum i källaren.

Har ganska stort rum, som ett normaltstort vardagsrum ungefär..

Musiken var på högsta volym, bara några få värmeljus lös upp rummet.
Jag grät, mina kinder va helt blöta och mascaran va ut kletad under ögonen och fortsatte ner längs halsen..

Jag var så trött, på allt. Orkade inte tänka. Och friheten kändes så nära..

Allt Jag behövde var att ta några steg mot skåpet, ta fram Vodkan.

Rotade i min låda vid sängen och tog alla piller jag kom åt, dvs Antidepp, Lugnande, Morfin, och några andra som jag har samlat från mammas skåp, just till denna dagen.

Jag hällde ut alla piller på bordet, hällde upp ett glas med ca 75% vodka och 15% läsk. Utan att tänka så tog jag hälften av pillerna och svalde ner. Väntade en liten stund, tog sen några till, klöktes o nån fastnade i halsen.. jag försökte svälja men den ville inte ner. Men envis som jag var så tog jag fram mer piller.. När jag svalt ner alla fanns det ingen återvändo. Drack några glas till. JAg kände ruset! jag blev glad..

En polare (Amanda) ville att jag skulle träffa henne, jag gick ut, försökte spela stabil och vara som vanligt. Minnet är suddigt men vi träffade iaf två polare till.

Jag minns att mina ögon kändes som dom var 10cm utanför ögonlocken, min kropp skakade, kände mej helt frånvarande och stel. Bara satt där och lyssnade, förstod inte vad som sa.

Jag börja må riktigt illa och gick därifrån och ner i skogen.. Tryckte fingrarna i halsen men jag bara klöktes och klöktes..

Gick tillbaka och satte mej, men reste mej lika fort igen och bad Amanda att vi skulle dra så jag kunde följa henne hem.

Hon ville inte dra men jag sa att vi måste.. och börja höja rösten. Sen frågade hon om jag hade druckit.. jag kolla ner mot marken och visste inte vad jag skulle säga de ända jag fick fram var typ -Mmm..

Hon reste sig upp och vi cyklade mot henne. Jag sa att jag itne hade druckit, bara att jag mådde illa. Hon sa -Okej.
Jag såg på henne att hon inte trodde mej.

Jag cyklade hemåt, men jag ville inte hem. Mamma skulle märka.

Jag satte mej på en lekplats och bara stirrade. Kände mej tom och ensam.

Trots min suddiga blick så kunde jag se att himlen var helt stjärnklar, och månen lös så starkt. Jag kollade en stund på månen, det kändes som ljuset kom närmre och närmre. När jag kolla ner igen börja jag må riktigt illa och kunde knappt stå.

Jag försökte cykla trots mitt onyktra tillstånd. Jag hade ingen aning om vart jag var påväg. Jag stannade i en skog. gick på en stig.. Kände hur det närma sig..DÄr jävlar spydde jag.. rejält. Men tabletterna hade redan gått in i blodet.

Jaaha, vad händer nu då.. Tänkte jag. NÄR FAN SKA DET HÄNDA! SKA DE VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT DÖ!?...

Ooh shit, mina sms på mobilen tog slut. Klockan var typ 20 i 10 på kvällen och affären stänger 10. Jag cykla hem så fort jag kunde. Tvingade mamma att köra och handla påfyllning. Påvägen dit märkte hon att det var något. Det tog inte lång tid innan hon frågade hur många antidepressiva jag hade tagit. Jag sluddrade mest, minns inte vad jag svarade. Men jag hade tagit så mycket mer än så.

När vi kom hem ringde hon ambulansen.. mot min vilja..Dom kom dit snabbt och bestämde direkt att dom skulle ta med mej till sjukhuset.

I ambulansen minns jag bara ljuset i taket. Mina ögon stod fortfarande 10 cm ut, och jag var helt stel. Mamma körde efter med bilen.

Dom rulla in mej på sjukhuset, tog blodprov och en jävla massa tester. Många försökte prata med mej men jag orkade inte.. Jag blev inlagd på Intensivvård med dropp och var uppkopplad med en massa sladdar och skit i en maskin hela natten.

När jag vaknade nästa morgon så var mamma, kuratorn och nån läkare där.

Dom ville lägga in mej akut på Psyket men jag ville inte.. JAg fick en chans, om jag höll mej ifrån spriten så slapp jag.

När jag kom hem, gick jag och la mej. Vaknade när kuratorn kom in i mitt rum. Hon fråga hur allt kändes nu, men jag hade inte orkat tänka än. Hon sa att dom kommer ha extra koll och övervaka mej nu ett tag..

När hon åkt..

när det närmade sig kväll.. Ville jag bara försöka igen...

SKÅÅÅL!!..