När jag kände att jag hade ett problem, var när jag inte hade tillgång till mina berusningsmedel..
Jag gick runt och letade efter annat skit att känna rus utav.

jag känner att rökan blir mer och mer och jag känner ett större behov av att vara påverkad.

Jag tänker inte låta detta förstöra mej längre.

jag kan inte titta på mitt barn utan att känna skam i hela kroppen. jag vill må bra NU...

jag vill bara kunna andas utan att behöva anstränga mej.

jag vill möta dagarna nykter.

Jag vill kunna vara den mamman min son förtjänar.
Han är min hjälte, jag vill bli hans.

Jag vill inte ha e såhär längrre :'(

så många gånger jag har legat och skrikit på mamma i sängen då jag varit helt förkrossad

över hur fan allt har blivit så fel.
Suget plågar mej och jag skriker, nej nej jag vill inte snälla hjälp mej någon..

jag vill bara lägga mej ner på marken och bli tagen och inlåst. bortförd...

Jag vågar inte se er i ögonen efter ni läst detta.. men jag måste berätta.. det är slut nu

detta är inte jag. jag är inte mej själv.
När ni har läst detta så är jag antagligen påväg bort härifrån..

jag har helt seriöst funderat under helatiden

jag skrivit ner detta om hur slutet på detta ''brevet'' ska vara..

''Om jag helt enkelt ska ta den lätta utvägen att verkligen ta mitt liv..
och det hela kommer fram sen att detta var ett självmordsbrev..

eller om jag ska ta den hårda vägen att söka hjälp och stanna kvar..''

och det hemska är. ..
att det inte spelar mej någon roll. jag känner inget längre.
Det tar hårt att inte veta vilken väg man ska ta..

och det sårar mej oehört för jag är bara människa precis som ni.

JAg vet ärligt inte hur detta slutar egentligen.. jag har känt på svaghet nu.
Jag har känt alla känslor som finns, på samma gång. vandrat i ett moln.

jag vet inte vad jag ska göra, det är så svårt..
Detta är inget jag har kunnat prata om med någon heller.. jag skäms så oehört.

snälla säg inte att ni älskar mej. jag hatar mej.
varje gång ni säger att ni älskar mej så får jag ångest...

jag vill bara bli okej. förväntar mej inte att bli superlycklig. men
jag vill bli okej.

jag ska ta pisseprov imorgon ( onsdag) och de kommer visas positivt.
jag har ett m issbruksproblem och jag hatar det och jag hatar det så mycket och jag hatar alla som jag kommer påverka negativt nu när ni vet...
Jag tror inte någon kommer finnas kvar.
jag är emot droger. men jag är svag. jag hamna snett. men jag behöver min mamma nu.. men jag kan inte se dej i ögonen igen. jag vet att jag komer bli utkastad. förlora umgänge.. allt är kört nu. jag är helt sluit. jag orkar inte gå ut längre. har legat inne i flera månader och bara velat vara ensam med mina tankar.. hatat livet.

men jag ska lägga alla korten på bordet nu.
Nu ska jag få hjälp. 
jag älskar er. förlåt. 

jag vet att jag hade kunnat undanhålla detta och komma undan med att ni aldrig hade fått veta.

MEn
Jag kan inte.

jag har visat mej stark. har visat mej glad och rolig. Spelat clown.

Fått andra att må bra.

Det är de jag har levt på i flera år.. andras glädje.

jag glömde bort mej själv på vägen.

Jag har försökt finnas för er mina vänner så mycket jag kunnat.
för att se er må dåligt har fått mej att må dubbelt så sämre eftersom

alla råd jag gett er har jag skitit i själv..

ni har kommit till mej och jag har gett er min famn.
Gjort allt i min makt för att ni ska må bra.

Ni delar era hemligheter för mej och allt stannar hos mej..
men alla gånger jag har sett att ni litar på mej har jag känt mej speciell..
samtidigt som det sårar mej hårt varje gång att jag inte alls är den personen ni tror längre :'(

jag vill kunna se er i ögonen på riktigt en dag.

Jag vill kunna se er i ögonen och veta att ni vet alla mina brister fast ni ändå står kvar.
men jag förväntar mej inget. ingenting alls.

jag vill att sanningen ska komma ut nu.

jag tänker inte ljuga för er eller mej själv längre.

när jag var uppe hos en kommpis i nässjö,

så var jag så desperat att jag gjorde ett fake konto på en datingsida och

kollade folk i närheten om dem kunde fixa hasch eller något..

när jag var själv en dag då min polare var på bvc med sin son så stack jag ut och fixa röka..

jag blev indragen i en lägenhet, överfallen..

jag försökte springa därifrån men dem höll fast mej...

en höll fast mej och lät den andra äckliga ... ta och kyssa mej överallt. 
Var i panik. skrek grät.. skrek efter mamma.
men jag luyckades springa ut....
Jag mådde jätte dåligt över det men som sagt det är inget jag har kunnat berätta för någon..

förlåt

nu kanske ni förstår (på nått sätt) varför jag Hatar att vara ensam...
Jag har varit rädd för mej själv. inte andra.

TRo mej att jag inte har sagt att jag velat umgås bara för att jag varit rastlös..
jag har velat ha så mycket närhet som möjligt. för att slippa känna behovet..

jag vrt att ingen ursäkt är tillräcklig...

men denna gången skyller jag på drogerna..

älskar att göra er glada istället. för att sen nör jag blir ensam plågas ännu mer..
Jag har behövt er mer än någonsin på ett sätt ni inte kan förstå..
när jag har sagt att jag behövt er så har jag verkligen menat det..

och till er som har försökt umgås med mej och jag inte har svarat er så har det inte varit utav elakhet..

de få gångerna jag har varit ensam så har jag helt enkelt valt att försvinna till en annan värld då det varit för tungt..

jag har helt enkelt valt att dränka tankarna och sväva ett tag..
det är inget jag är stolt över... fyfan

Mitt eget fel. jag vet det. Våga inte skylla något på er själva.

Mamma du har inte misslyckats!!!!!!
du har gjort så mycket mer än vad en mamma kan och ska göra..

du får inte skylla något på dej själv för detta tar hårt så det räcker..
Jag har misslyckats.

Mamma, du sa att jag var så stark och att jag borde känna mej stolt,

och att min syster ser upp till mej. (vem blir inte glad över att få höra det?)

JAg, blev förkrossad. Det blev en påminnelse om hur patetisk jag är..
mamma jag älskar dej :'(
Utan dej hade jag inte levt nu.

du/Ni har gjort så mycket för mej men jag har stängt ute all hjälp eftersom jag mådde ''bra'' på att missbruka..

jag var glad. jag klara mej.

ni har sett mej bllivit starkare, gladare, roligare och socialare.. min socialfobi försvann.

fast egentligen så är jag kvar där jag var för 5 år sen.. lika rädd, tom, ihålig och ensam.

dem gångerna ni har sett mej nere så hr jag varit nykter..

jag kan säga med en klump i halsen att alla gånger jag varit glad så har jag varit påverkad......

så att självmedicinera mej själv har hjälpt mej jätte mycket....

det har hjälpt mej att falla så hårt att jag inte orkar resa mej längre.

jag har alltid varit emot droger och allt där emellan.. jag vet inte vart allt blev fel.

jag måste komma härifrån.

ni läser detta snabbt men för mej att skriva detta känns

som att varje knapptryck är fastklistrat så jag måste trycka extra
hårt för att kunna skriva..

jag har försökt intala mej själv att jag bara rökar för att jag ska ''testa'' hur det känns.
men test 1 blev till test 7.. jag kan inte låtsas längre

Rykten var sanna..
mamma.

Din dotter är en missbrukare.
*gråter*

Ni har sett att jag mått dåligt, men såhär lågt har ni aldrig sett mej. ALDRIG!

det finns ingen som vet. och denna skam jag känner i bröstet över alla gånger jag skjutit undan sanningen..

dolt detta.

Jag spelar mina kort bra.

Jag har lärt mej spel rätt i denna världen .. men jag vill inte vara kvar här.

Jag ska ut härifrån.
Men jag måste läggas in någonstans

Visa detta brevet för hela det offentliga nätverket. låt dem anmäla mej. Låt mej få allt emot mej.

Visa vem jag har blivit och vem jag är. hur hemsk jag är. Låt dem ta mej.
Om det så ska bli att jag lever ensam resten av livet...

jag är trött på Känslan när man mår så pass dåligt psykiskt så man känner smärtan fysiskt.

Fryser, det är 30 grader varmt. Svettas.

Smärtan i bröstet och rysningarna i hela kroppen som flyger på en och bara växer. Det går inte att stoppa. Hjärtklappningarna, smärtan, ångesten lägger sig som ett 100 kilos täcke och jag orkar inte hålla mej uppe längre.

försöker hålla kroppen uppe men trycket på axlarna är så tungt, tappar fästet. Det är för tungt nu, Känner träningsvärken i axlarna för alla gånger jag försökt hålla kroppen uppe då jag inte fattat att jag varit för svag.

Jag orkar inte mer

Jag hamna i ett dåligt umgänge..
testa röka marijuana igen, och jag var mentalt fast.

Jag var så jäkla rädd heltiden, för att förlora min son..

det gick nog inte en enda vecka jag var utan röka när jag väl hade kommit in i det.

Jag kommer ihåg när jag låg på behandlingshemmet i lund.

Psykologen sa till både mej och mamma att han var chockad..
han frågade hur jag kunde låtit bli droger när jag hade mått som jag gjorde.

Och att det var bra att jag inte hade testat för han trodde jag skulle fastna direkt.

Jag blev stolt när han sa det.

Men samtidigt så har jag inte kunnat sluta tänka på vad han egentligen menade fullt ut..

nu vet jag.

Förlåt… nä förlåt mej inte. Ni kan inte förlåta mej. ni får inte.
JAg kan inte förlåta mej.

Jag har ALDRIG gjort de i min sons närhet och jag har varit jätte noga med det.

Men längtan efter ruset gjorde mej irriterad och stressad..
jag är fast.
Kan inte bra sluta. jag har försökt.. tro mej. vill inte leva såhär.
Sonen bor hos sin pappa nu. Och där ska han stanna tills jag är frisk…

Jag blev gravid. Jag sluta helt. jag tog inget under graviditeten
Min son räddade mitt missbruk där. jag var djupt insatt av benzo. han rädda mitt liv.

Men när han var kommen.. så var jag inte lycklig. jag förstod inte. allt skulle bli bra nu!?

Graviditeten var påfrestande och förlossningen var traumatisk. Det pågick i 78 timmar. Jag önskar någon på BB hade agerat på mitt mående..  

jag har ETT liv till att ta hand om.
Jag klarade inte av att vara ensam med honom. 

Jag mådde så jäkla dåligt.

mamma var där. Mamma du är alltid där..

men jag började iallafall igen.. och jag klarade komma ut ur lägenheten. när jag börja missbruka igen.. Men inte så det märktes, bara ett piller, receptbelagt, för att må bra. 

JAG SKRÄMS SÅ JÄVLA MYCKET SÅ ATT DE ÄR OFATTBART!
men jag var alltid kontrollerad. jag tog normal dos för jag visste mina gränser. 

jag blev påkommen nångång av att jag tagit för mycket,
 skulle på middag med Jo's kompisar. Jag ville vara trevlig,rolig humoristisk som jag egentligen är. 
Men jag däcka…Att dem fick se det, uppleva det.. mitt barn!!!!!!!! Fyfsn.. förlåt asås nä fyfsn.. *gråter*

 Jag ville bara vara glad... fan

blev inlagd på intensiven.

Fick prata med socialen. 
en engångs händelse. jag lova att aldrig göra om det......

som jag sagt till er förut, hade jag vetat hur det skulle bli att va mamma,

så hade jag aldrig blivit. Kanske ni förstår nu….

men jag ångrar inte honom. jag älskar min son till månen och tillbaka..

Minns inte min sons första år. Fylld med stress ånger,oro,skam,kärlek,mitt barn.

Som jag älskar.. från månen och tillbaka.

Detta tar hårt i mej att berätta.. tror inte ni vill se mej längre..

Jag förstår. Jag hade inte velat ha någon som jag i sitt liv.

Tog slut mellan mej och sonens pappa i januari 15.
Jag o sonen flytta hem till min pappa.
Jag blev ensam med sonen........................................



..................................................




.

Hej.
Jag kommer lägga alla korten på bordet nu. 
förlåt.

detta brevet börja jag skriva när jag var hos j. slutet av november 2015.


Det var snart 5 år sedan jag gick in i denna världen.
Kan inte förlåta mej själv. Jag kommer aldrig att kunna göra det.. så
Jag förväntar mej inte att någon annan ska göra de heller.

Men en dag när jag är frisk,
Innan jag kan lägga detta bakom mej så måste jag berätta.
Ni måste få veta vilken idiot jag har varit..
Ni har inte en aNing..ni kan inte tänka er..

Att ha hållt detta hemligt för er ,som har kämpat så mycket för mej.

.har fått mej att vakna med ånger och skam i bröstet varje morgon.

Alla ursäkter jag har sagt har jag sagt för att skydda mej själv.

Jag vet att ni inte kan tänka er att nått av detta är sant,

för man kan inte tro detta om mej.., jag har “spelat mina kort” rätt, om vi säger så.

Jag har blivit världsbäst på att dölja detta. Och de gör så ont..

All glädje jag har känt i snart fem år har varit fake.

men jag kunde inte låta bli.
Jag ville att ni skulle tro att jag var “okej” ,

ni ska inte behöva oroa er för mitt mående, ni har era egna problem ..

jag ville inte vara till någon börda för er längre.
Jag ville klara mej någerlunda bra.

När allt började hade jag tre terminer kvar i skolan ,gymnasiet.
Jag bodde på ett utredningshem i lund.
Jag var 17.

Dem mixtra med medicinen ,olika lugnande,olika antidepressiva..

jag fick sömntabletter..............
Var väldigt rädd för biverkningar , yrsel och o illamående o allt där intill, pga min fobi. Emetofobi.

Men jag behövde sömn. Jag testade en tablett zopiklon.
Satt uppe och var orolig för biverkningarna..

Medans jag suttit och oroat mej ett tag så flög jag iväg….

Jag somna inte, tvärt om. Jag blev lycklig, spontan, fick framtidstro.

Kunde inte sova, hade aldrig mått bättre…

Jag blev våldtagen där på hösten natten till den förste oktober.
Det var då jag börja mixtra med tabletter och sprit.
Blev djupare och djupare insatt.

Men jag avslöja för min mamma att jag tagit överdos 2 gånger..

en kompis såg mej ta en överdos...

Dem sprang upp och hämta mamma…*gråter*

Mamma .. förlåt. Min älskade mamma,å..älskar dej...

lägger alla kort på bordet nu..

jag Var självmordsbenägen men tänkte att jag ändå ska dö snart så kan jag lika bra leva fullt ut.
Var över allt och söp söp, äventyr hit,dit.

Det var där jag testa röka hasch. Var rädd först,, men vafan ..
ingen tvinga mej till att göra det..

Höll på att dö på riktigt en gång..
I Bjuv. Jag var helt borta, ville komma närmre ljuset, tog allt möjligt.
Men jag klara mej. Ingen fick veta.

Det hade varit kört för mej då, hade inte kunnat se er i ögonen..

I början av januari 13 träffade jag min sons pappa,

jag kände mej nykär, eller, var de pillerna?
Sista terminen i skolan kvar.

Ni hade medicinen inlåst pga alla överdoser.

Jag fick dem på kvällen. Tog dem inte..

jag Tog pillerna på morgonen istället..

DET var då jag klarade åka buss själv för första gången. jag var hög. jag var glad.

Pratade till och med med busschauffören i bland.
Tog zömntablett varje morgon..

Känslan av att jag klarade av att göra något på egenhand för första gången i mitt liv var obeskrivlig..

men det var fake..

Jag läste upp mycket den terminen. Klarade skolan ''sådär''.
Tog studenten ..det var inte jag som tog studenten.. det var pillerna...

Om ni bara visste hur hårt detta tog på mej, ni bar så stolta över mej så att ni grät..

jag kände mej hemsk! Det var inte på riktigt. Och ingen vet om detta..
Det har jag burit på länge.

Hej, sådär 2 år senare.

jag har inte pallat skriva. inte funnit ord. 

men det har hänt en del.

i mitt förra inlägg så skrev jag att jag äntligen var ''lycklig''.

ska kortfatta detta

fick pojkvän,flytta hemifrån,blev sambo, blev gravid, tog studenten,

Blev mamma. har en son(Alvin) på 15 månader. <3

tyvärr så funkade det inte mellan mej och alvins pappa,

så för tillfället bor jag hos min pappa,

jag och alvin. 

hur mår jag? 

jag drabbades av förlossningsdepression. mådde riktigt dåligt.

Alvin är mitt allt. har aldrig skjutit undan honom,

som i vissafall av förlossningsdepressioner kan hända.

Men jag klara inte av aatt vara ensam på dagarna när alvins pappa jobbade.

jag vet inte varför det blev så. mitt humör och mående rasade så fort jag

var ensam. Det spelade ingen roll om alvin var där eller ej. något är fel.

Aallt gick så fort. från en alkoliserad 18åring - till en mamma 1år senare.

Jag har fortfarande inte tagit in allt. 

Jag mår inte bra..

I somras tog jag en överdos av misstag.. jag råka ta för mycket lugnande m.m

vi skulle ut på midda med mitt ex kompisar och med deras barn.

jag ville bara vara glad...trevlig,social. 

Istället låg jag på golvet och huka efter luft, buren ut i ambulans och vakna upp på intensiven.

FYfan vad dåligt jag mådde. jag skäms, än idag. inget barn ska behöva se sin mamma så.

har tänkt så många gånger att alvin hade haft det bättre med en annan mamma..

att om jag tar livet av mej när han är så liten, så minns han inte mej.

DEET gör så jävla ont att tänka så för Alvin är världens finaste .. 

men han förtjänar så mycket mer. 

jag kommer stanna kvar. jag finns här än idag.

men jag kan inte lova er något jag inte vet att jag kan hålla.

Jag har fixat det. 

Jag lever. Jag är lycklig för första gången på väldigt länge!

Fan vad jag....... älskar livet just nu!